I en berättelse är det viktigt att författaren kan göra så att läsaren skapar sig en inre bild av personerna i texten. Det finns många knep för att få en person i en berättelse intressant. Ett sätt är att beskriva någon på en bestämd plats och i ett bestämt ögonblick, t ex låta personen spegla sig framför spegeln på morgonen och fundera över sitt utseende, eller låta personen se sig själv i en fönsterruta på bussen.
Ska personen bli ännu mer intressant ska han eller hon helst också göra något eller vara på väg någonstans. Ibland kan beskrivningarna komma i ett helt stycke i texten, ibland kan författaren skickligt väva in beskrivningarna i händelserna, t ex "Anna skuttade ur bussen, och hennes ljusa hästsvans gungade för varje steg hon tog. Det syntes att hon var glad idag."
Viktigt är att samtidigt också gestalta. Skriver du "Pojken var rädd", så väcker det inte mycket känslor eller bilder hos läsaren. Väljer du däremot att skriva "Pojkens händer skakade och han flackade oroligt med blicken" så ser läsaren pojken framför sig på ett annat sätt, och förstår ändå att han är rädd.
Jämför följande två personbeskrivningar:
1. Olle är lång, smal och har mörkt hår.
2. Annas ljusa hästsvans dansade när hon skuttade ur bussen. Hon log för sig själv, nynnade lite och tog ett par danssteg. Den långa, smala flickkroppen rörde sig rytmiskt till tonerna av Mama Mia i hörlurarna.
Vilken ger dig mest intryck? Varför?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar